"Vinna cupen, vinna cupen IFK..."

Gårdagen ägnades till att resa ner med Supporterklubben Änglarnas buss till matchen mot Mjällby AIF och samhället Hällevik. Med tanke på att man lyckats intala sig själv att följa varje match som vårt älskade Blåvitt spelar i denna, enligt många, relativt meningslösa turnering.

Efter att vi tog oss vidare på ett minst sagt onödigt sätt mot Ängelholm (förlängning och straffsparksavgörande), slog vi Ljungby borta i omgången efter. I åttondelsfinalen mosades ett Gefle utan kvinnomisshandlaren av Blåvitt med 3-0 på Ullevi i ett fantastiskt svenskt sommarväder(ösregn o kyla).

Nu var det då dags att ännu en gång ta ett steg närmare hjärtinfarkt. Matcherna i cupen mot mindre lag är efter de senaste årens facit livsfarliga. Det är ju de här förbannade bortamatcherna mot vilt kämpande men tekniskt sätt sämre spelare som alltid ska vara så svåra att passera utan att nå en förlängning eller t o m straffar. Nu ska dock sägas att Mjällby var ett bra lag och verkar vara ett grymt hemmalag. Det är ju en match som Blåvitt inte ska ha problem med men med tanke på matchen i tisdags som troligen hängde i mer än vad många trott.

I första halvlek såg det väldigt segt ut. Skitsamma, nu är vi vidare och det ska dessutom sägas att en seger som den i går var i efterhand faktiskt skönare än vad det hade varit ifall Blåvitt hade avfärdat Mjällby med 5-0. Fantastiskt härligt att se den glädje som hela laget visade efter matchen. Ska vi dela ut några extra plus så ska såklart målskyttarna George och Hjalmar ha feta plusbetyg. Eldin var en riktig injektion när han kom in. Skönt att se att han tar för sig, har ju varit lite av en besvikelse tidigare i år. Hoppas det lossnar för Eldin som mottog välförtjänta hyllningar av klacken. Gustav fortsätter att imponera och Alex var bra defensivt. Nu väntar en nervös helg innan Gefle-matchen som vi, om vi ska hänga på det så berömda tåget, måste vinna.
Åk till Gefle nu och fortsätt stötta Kamraterna i Allsvenskan och i Svenska cupen. Det kan komma någon alternativ reserapport från de kommande bortamatcherna om någon av oss orkar.

Tankar kring den blåvita tröjan

Varenda gång när man går hem från en match kommer det fram någon idiot, nej det är fel ord, icke-insatt och frågar:
Spelade de idag? Hur gick det?

Jag stör mig lite på det, att man måste sammanfatta matchen på 5-10 sekunder till flera personer på vägen hem, man tycker ju att de kunde ha gått på matchen själva.
Fast om Blåvitt vann matchen vill man att hela stan ska få veta det.
Men det är ju bra att vanliga, eller ovanliga (hur man nu ser det), människor känner igen Blåvittröjan.
Alla i Sverige borde känna igen den.

Min Blåvittröja har prytt min överkropp ett antal gånger utomlands, jag kommer särskilt ihåg en gång i Tyskland.
Jag satt med familjen i en restaurang på ett gasthaus och åt en rejäl portion tysk husmanskost.
Det satt en kraftig tysk på andra sidan i restaurangen och spanade in oss.
Efter att vi hade ätit upp kom han fram till oss och började snacka med min pappa på tyska först och sen lite med mig på engelska. Han berättade att han hade sett finalen mot Hamburg 82 på Volkparkstadion.
Det är kul att Blåvitt fortfarande är ett välkänt lag i Europa bland fotbollsintresserade.
Sen är det givetvis lättare att känna igen den karaktäristiska Blåvittröjan än en vanlig röd tröja med 20 olika reklammärken på, som flera andra lag har.
Jävla sellouts!

På tal om utlandet så var jag i Skottland förra sommaren och där hade nästan alla fotbollströjor på sig, varför är det inte så i Sverige? En vanlig sommardag på Avenyn kanske man ser två-tre Blåvittröjor om man har tur.
Det är ju inte så att det saknas ett fotbollsintresse här i Skandinavien. Anledningen ligger troligen djupt rotad i Skottlands historia och kultur och det får vi ta en annan gång.

När jag har på mig min Blåvittröja så känner jag mig som en annan person. Jag känner mig givetvis stolt och på något konstigt sätt mer självsäker. Den blåvita tröjan står för så mycket och när man har på sig den utomlands eller i en annan stad, representerar man inte bara Blåvitt utan även Göteborg som stad.

Snart kommer väl hela Island känna igen Blåvittröjan, om Ragnar fortsätter dominera så som han har gjort hittills. Det är helt sjukt när man tänker efter; den killen var halvtidsproffs på en isolerad ö där de äter surhaj, så sent som i höstas.

Tankar om läktarstöd

Besvikelse, sorg och frustration var bara några av känslorna som gick igenom kroppen när klockan slog 92 minuter. Ja, känslorna var många och orden så få. Bengan har börjat spela på sin sista ton och Ölmes instrument gick sönder för längesedan. Det är alldeles för mycket slarv. Det saknas skärpa i 90 minuter. Jag skulle kunna skjuta iväg en rejäl salva med kritik, med all rätt, men istället tar jag med mig det positiva från matchen.

För den andra halvlek var positiv på många sätt. Vi spelade ut ett förmodat topplag, som visserligen drog sig tillbaka, och skulle haft med oss tre poäng. Men det riktigt positiva hittar jag i alla de supportrar som hade trotsats regnet och fyllde upp den övre ståplatssektionen. För första gången upplevde jag att alla som hade betalat för sitt medlemskap på ståplatssektionen verkligen sjöng. När stämningen var som bäst runt 75:e minuten när Alex prickade ribban blev man smått tårögd. Sången var långt mycket bättre än den hade varit någon gång under året och hela sittplatspubliken, tro det eller ej, klappade sina händer i takt till sången.

Men varför är fotbollsintresset och fotbollssången så mycket bättre och mäktigare ute i övriga Europa? Tyskland, Storbritannien, Turkiet, Italien, ja exemplen är många. Visst har de länderna flera lag som tillhör den absoluta toppen men även om man letar i de lägre divisionerna hittar man lag som fyller upp sina läktare med sång och glädje. Krävs det verkligen ett Sm-guld och spel i Champions League för att fylla upp betonggrottan Ullevi? Ja, det gör det. Göteborgspubliken är i stor utsträckning alltför kräsen. Och så länge Blåvitt inte börjar rada upp segrar kommer Ullevi förbli var den är.