Dime has done it again

Dime chockar Sverige med en ny tavla. Han är ohotad
etta bland Sveriges målvakter när det kommer till att
göra målvaktstabbar. Hjärtliga gratulationer till Dime och

framför allt skinnvästarna som stod för en otrolig bragd,

de vann nästan en match!

En vänsterback - högsta prioritet!

Blåvitt är i dagsläget i behov av en vänsterback. Det borde vara Milds högsta prioritering när det gäller att värva nytt. Som det ser ut i dagsläget så håller inte Ölme. Det gör inte Hjalmar heller.
Vi behöver en så kallad "modern vänsterback" som är snabb och teknisk. En som följer med upp efter kanterna så som Adam gör. Jag mår dåligt när jag ser Ölmes taffliga ingripanden eller Hjalmars försök med att få fram en krossboll.
Det skulle vara intressant om Blåvitt skulle ta in den yngsta av de tre Hysén-bröderna, Anton Hysén på provspel. En ung och lovande spelare, född 90, som gör debut i J17-landslaget.
Glenn själv beskriver sin son som vänsterfotad, snabb, teknisk med bra spelförståelse. I mina öron låter det inte helt fel.

Tankar kring den blåvita tröjan

Varenda gång när man går hem från en match kommer det fram någon idiot, nej det är fel ord, icke-insatt och frågar:
Spelade de idag? Hur gick det?

Jag stör mig lite på det, att man måste sammanfatta matchen på 5-10 sekunder till flera personer på vägen hem, man tycker ju att de kunde ha gått på matchen själva.
Fast om Blåvitt vann matchen vill man att hela stan ska få veta det.
Men det är ju bra att vanliga, eller ovanliga (hur man nu ser det), människor känner igen Blåvittröjan.
Alla i Sverige borde känna igen den.

Min Blåvittröja har prytt min överkropp ett antal gånger utomlands, jag kommer särskilt ihåg en gång i Tyskland.
Jag satt med familjen i en restaurang på ett gasthaus och åt en rejäl portion tysk husmanskost.
Det satt en kraftig tysk på andra sidan i restaurangen och spanade in oss.
Efter att vi hade ätit upp kom han fram till oss och började snacka med min pappa på tyska först och sen lite med mig på engelska. Han berättade att han hade sett finalen mot Hamburg 82 på Volkparkstadion.
Det är kul att Blåvitt fortfarande är ett välkänt lag i Europa bland fotbollsintresserade.
Sen är det givetvis lättare att känna igen den karaktäristiska Blåvittröjan än en vanlig röd tröja med 20 olika reklammärken på, som flera andra lag har.
Jävla sellouts!

På tal om utlandet så var jag i Skottland förra sommaren och där hade nästan alla fotbollströjor på sig, varför är det inte så i Sverige? En vanlig sommardag på Avenyn kanske man ser två-tre Blåvittröjor om man har tur.
Det är ju inte så att det saknas ett fotbollsintresse här i Skandinavien. Anledningen ligger troligen djupt rotad i Skottlands historia och kultur och det får vi ta en annan gång.

När jag har på mig min Blåvittröja så känner jag mig som en annan person. Jag känner mig givetvis stolt och på något konstigt sätt mer självsäker. Den blåvita tröjan står för så mycket och när man har på sig den utomlands eller i en annan stad, representerar man inte bara Blåvitt utan även Göteborg som stad.

Snart kommer väl hela Island känna igen Blåvittröjan, om Ragnar fortsätter dominera så som han har gjort hittills. Det är helt sjukt när man tänker efter; den killen var halvtidsproffs på en isolerad ö där de äter surhaj, så sent som i höstas.

Tankar om läktarstöd

Besvikelse, sorg och frustration var bara några av känslorna som gick igenom kroppen när klockan slog 92 minuter. Ja, känslorna var många och orden så få. Bengan har börjat spela på sin sista ton och Ölmes instrument gick sönder för längesedan. Det är alldeles för mycket slarv. Det saknas skärpa i 90 minuter. Jag skulle kunna skjuta iväg en rejäl salva med kritik, med all rätt, men istället tar jag med mig det positiva från matchen.

För den andra halvlek var positiv på många sätt. Vi spelade ut ett förmodat topplag, som visserligen drog sig tillbaka, och skulle haft med oss tre poäng. Men det riktigt positiva hittar jag i alla de supportrar som hade trotsats regnet och fyllde upp den övre ståplatssektionen. För första gången upplevde jag att alla som hade betalat för sitt medlemskap på ståplatssektionen verkligen sjöng. När stämningen var som bäst runt 75:e minuten när Alex prickade ribban blev man smått tårögd. Sången var långt mycket bättre än den hade varit någon gång under året och hela sittplatspubliken, tro det eller ej, klappade sina händer i takt till sången.

Men varför är fotbollsintresset och fotbollssången så mycket bättre och mäktigare ute i övriga Europa? Tyskland, Storbritannien, Turkiet, Italien, ja exemplen är många. Visst har de länderna flera lag som tillhör den absoluta toppen men även om man letar i de lägre divisionerna hittar man lag som fyller upp sina läktare med sång och glädje. Krävs det verkligen ett Sm-guld och spel i Champions League för att fylla upp betonggrottan Ullevi? Ja, det gör det. Göteborgspubliken är i stor utsträckning alltför kräsen. Och så länge Blåvitt inte börjar rada upp segrar kommer Ullevi förbli var den är.

Veckans Sportbladet...

Nya chocktaktiken:

Två "offensiva" anfallare och en släpande anfallare.

Hjälp!

Hårcensur

Nu vet ju alla att det är Bapupa ändå. Men med den frisyren så går det inte att dölja vem det är, inte ens med en hårcensur...

Bilder från Brajjen borta

Örebromatchen visades på bussen.

Slakthusområdet, utanför Söderstadion. Dessvärre slaktade vi inte Brajjen.

Jakob stretchar...

Mentalsjukhuset som ligger i anslutning till Söderstadion.

Kung Richard, 10 matcher i Brajjen och redan en legend.
Det säger allt om den klubbens tradition och historia...

P.s. vi beklagar den dåliga bildkvalitén, en ny kamera ska införskaffas snarast.

Lika som fan...