Tankar om läktarstöd

Besvikelse, sorg och frustration var bara några av känslorna som gick igenom kroppen när klockan slog 92 minuter. Ja, känslorna var många och orden så få. Bengan har börjat spela på sin sista ton och Ölmes instrument gick sönder för längesedan. Det är alldeles för mycket slarv. Det saknas skärpa i 90 minuter. Jag skulle kunna skjuta iväg en rejäl salva med kritik, med all rätt, men istället tar jag med mig det positiva från matchen.

För den andra halvlek var positiv på många sätt. Vi spelade ut ett förmodat topplag, som visserligen drog sig tillbaka, och skulle haft med oss tre poäng. Men det riktigt positiva hittar jag i alla de supportrar som hade trotsats regnet och fyllde upp den övre ståplatssektionen. För första gången upplevde jag att alla som hade betalat för sitt medlemskap på ståplatssektionen verkligen sjöng. När stämningen var som bäst runt 75:e minuten när Alex prickade ribban blev man smått tårögd. Sången var långt mycket bättre än den hade varit någon gång under året och hela sittplatspubliken, tro det eller ej, klappade sina händer i takt till sången.

Men varför är fotbollsintresset och fotbollssången så mycket bättre och mäktigare ute i övriga Europa? Tyskland, Storbritannien, Turkiet, Italien, ja exemplen är många. Visst har de länderna flera lag som tillhör den absoluta toppen men även om man letar i de lägre divisionerna hittar man lag som fyller upp sina läktare med sång och glädje. Krävs det verkligen ett Sm-guld och spel i Champions League för att fylla upp betonggrottan Ullevi? Ja, det gör det. Göteborgspubliken är i stor utsträckning alltför kräsen. Och så länge Blåvitt inte börjar rada upp segrar kommer Ullevi förbli var den är.